"Vi pratar om helt olika saker..." – Om hur vi snurrade till det för rektorn (och varför det är helt OK)

Under mina 26 år som pedagog i särskolan har jag varit med om mer lamineringsplast och pedagogiska möten än vad som borde vara möjligt. Men det finns en händelse som jag ofta tänker tillbaka på när folk frågar mig om alla dessa begrepp.

Vi hade gemensamt i arbetslaget identifierat att tre av våra elever – som även gick på fritids – behövde mer lugn, förutsägbarhet och struktur under dagen. Vi var helt överens om målet.

Sedan gick vi till verket på var sitt håll:

• En kollega lade ner ett enormt arbete och enormt mycket tid på att skapa ett fantastiskt, gediget veckoschema för elevernas skoldag.
• En elevassistent satte igång med ett jättejobb och märkte upp rummet – klistrade tydliga bilder och symboler på lådor, skåp, hyllor och material.
• Själv satte jag mig och klurade på fritidstiden. Jag skapade ett visuellt val-schema för den fria leken, så att eleverna enkelt kunde se vilka aktiviteter som fanns att välja på och vad som hände sedan.

Efter några veckor var det dags för uppföljningsmöte. Rektorn satt med för att se hur det hade gått.

Vi började berätta runt bordet. Kollegan pratade varmt om sina schemastrukturer, assistenten förklarade sin visuella märkning och jag lade ut texten om mitt strukturstöd för valfrihet.

Efter tio minuter såg rektorn helt snurrig ut. Det lät som att vi hade startat tre helt olika forskningsprojekt, rört ihop begreppen och dragit åt tre helt olika håll.

Till slut reste vi oss bara upp: "Äh, vi går ut och kollar istället!"

När vi gick runt i lokalerna och visade varandra vad vi faktiskt gjort blev allt med ens glasklart. Vi hade inte dragit åt olika håll alls. Vi hade byggt en helhet! Vi använde bara helt olika ord för att beskriva det. Vi hade skapat ordning (veckoschemat), tydlighet i miljön (märkningen på skåpen) och förutsägbarhet i valen (fritidsschemat).

Olika ord, olika fysiska prylar – men exakt samma grundprincip.

Så... vad är egentligen skillnaden på alla ord?

När man kliver in i NPF-världen eller försöker skapa mer struktur i vardagen (oavsett om det är i skolan eller hemma vid köksbordet) blir man snabbt bombaderad med begrepp: bildstöd, strukturstöd, visuellt stöd, piktogram och kognitiva verktyg.

Det är lätt att tro att man måste gå en hel kurs för att "göra rätt". Men sanningen är att de här begreppen oftast flyter ihop – och det handlar i grunden bara om en enda sak: att göra det osynliga synligt.

Kortfattat kan man dela upp det så här:

• Strukturstöd (Ramarna): Handlar om ordningen och tiden. Det svarar på frågorna: Vad ska hända? I vilken ordning? Hur länge? Vad händer sedan? (Som veckoschemat eller fritidsschemat vi byggde).
• Bildstöd (Språket): Handlar om symbolerna. Istället för (eller som komplement till) långa texter eller tjatiga instruktioner använder vi bilder så att hjärnan snabbt förstår. (Som bilderna på lådorna och skåpen).
• Visuellt stöd (Paraplybegreppet): Samlingsnamnet för allt ögonen kan läsa av – oavsett om det är ett fotografiskt kort, en handritad gubbe, en färgkodad timer eller en krysslista.

När du sätter upp en morgonrutin med bilder kombinerar du alltså bildstöd (bilderna) med strukturstöd (ordningsföljden). Du behöver inte välja!

Varför fungerar det så bra i vardagen?

Hjärnan behöver bearbeta tusentals intryck varje dag. För barn med NPF – eller för vem som helst i en stressad vardag – kan talade instruktioner ("ta på dig skorna, hämta väskan och glöm inte vattenflaskan") snabbt dunsta bort i luften.

Ett visst stöd har tre enorma fördelar:

1. Det står kvar: Till skillnad från ord som försvinner direkt, finns bilden eller listan kvar. Barnet kan titta igen utan att känna sig dum.
2. Sänker stressen: Du slipper upprepa dig som en hackig skiva, och barnet slipper gissa vad du förväntar dig.
3. Ökar självständigheten: Att själv kunna gå och titta "vad ska jag göra nu?" bygger självförtroende och stolthet.

Sluta krångla till det – välj det som funkar för er

Om det var något den där rundvandringen med rektorn lärde mig, så var det detta: Fastna inte i krångliga ord och pedagogiska facktermer.

Det spelar absolut ingen roll om du kallar det bildstöd, strukturstöd eller ett enkelt "schema". Det bästa verktyget är alltid det som fungerar i er vardag – om det så är en avancerad bildtavla, tre märkta lådor i hallen eller en handritad kom-ihåg-lapp på kylskåpet.

Huvudsaken är att det skapar lugn, gör vardagen förutsägbar och sparar på er energi!