En helt vanlig dag – och kampen med de osynliga flikarna
Klockan slår sex. Huset är tyst. Det här är min bästa stund på dygnet, några minuter av absolut nollpunkt innan världen drar igång. Jag brygger kaffet och sätter mig ner tillsammans med min tjej.
Medan vi dricker vårt kaffe pratar vi igenom morgonen och bestämmer vad som behöver handlas. Det är bara tre enkla saker: mjölk, olja och tvättmedel. Det känns helt överkomligt.
Sedan pussar min tjej mig hejdå och åker till jobbet. Nu tar mitt skift över hemma.
Kampen för att hålla ihop morgonrutinen
Jag dukar fram frukosten och sätter ihop bildschemat till min äldsta bonusdotter, hon har det eftersom hon har diagnosen autism. Det visuella stödet hjälper henne enormt, och på något mjukt sätt ger det även mig en skymt av den trygghet och ordning som jag själv så desperat längtar efter i mitt eget huvud. Jag väcker tjejerna och vi sätter oss för att äta.
Mitt i frukosten slår det mig plötsligt: Just det, jag ska ju handla.
Jag reser mig och hämtar papper och penna för att skriva en kom-ihåg-lapp. Men när pennan landar mot pappret tar det tvärstopp. Vad var det vi sa för bara en kort stund sedan? De tre sakerna är spårlöst borta ur minnet.
Jag känner hur paniken nuddar ytan. Jag får verkligen anstränga mig, blunda och gräva i huvudet för att lyckas vaska fram orden igen: mjölk... olja... tvättmedel. Varför ska tre enkla ord kräva så mycket energi? När vi äter så passar jag även på att skriva ned på samma lapp några saker jag ska komma ihåg att göra när jag jobbar.
Vi äter klart och jag ser till att tjejerna kommer iväg till skolan i tid.
När vardagens alla intryck dränerar batteriet
När dörren slås igen åker mina egna osynliga krav på. Jag gör mig i ordning och åker för att handla de där tre sakerna. Matbutiken på morgonen är ganska lugn, men ändå känns det som ett bombardemang. Lysrören i taket, kassaapparaternas pip, kylan från kylskåpen – allt tränger in samtidigt.
När jag kommer hem igen är jag helt urladdad. Alla intryck från affären har dränerat batteriet fullständigt. Jag förstår inte hur andra bara kan "swischa förbi" och handla utan att bli trötta. Innan jag kan ta tag i någonting måste jag sätta mig i soffan och ta en paus för att landa. Jag sätter på tv:n för att stänga ute allting annat en liten stund och bara låta den snurra med samma och samma, jag passar på att skriva en lapp med vad jag ska göra när jag jobbar.
När minnet sviker: En lista blir till tre
När pausen är klar och det är dags att börja jobba går jag ut i köket och sätter på kaffebryggaren. Med en varm kopp i handen går jag in till hemmakontoret. Jag sätter mig vid datorn och det första jag gör är att skriva en konkret lista över dagens alla arbetsuppgifter – en lista där jag fysiskt kan bocka av punkt för punkt efter hand. Det är mitt enda sätt att hålla fokus och inte tappa tråden helt.
Mellan jobbmöten och skärmtid är det dags för lunch. När jag står i köket och värmer maten får jag syn på lappen från i morse som ligger kvar på köksbordet – den med handlarlistan och de första jobbpunkterna jag kladdade ner under frukosten. Jag kan inte låta bli att fnissa lite uppgivet för mig själv.
När jag kikar på lappen upptäcker jag en arbetspunkt där som jag visst missade att ta med på den "riktiga" listan inne på kontoret. Jag plockar upp lappen, bär in den till skrivbordet och lägger den försiktigt bredvid den andra. Nu har jag två listor som kompletterar varandra.
Sedan går jag ut i köket igen och hämtar min mat. Jag sätter mig i soffan för att äta och får då plötsligt syn på ytterligare en lista på soffbordet – den jag skrev efter att jag hade handlat. Nu blir jag nästan lite trött på mig själv. Varför kan jag inte bara hålla ordning på mina tankar? För säkerhets skull plockar jag med mig den också in till hemmakontoret.
Nu ligger det tre listor på rad bredvid varandra vid datorn.
När min tjej ringer på sin rast är det en trygg punkt mitt på dagen, en chans att bara få landa i hennes röst.
När papperskaos och kontrollbehov tar över
Efterskolantiden kommer snabbt. Tjejerna kliver in genom dörren, och jag pausar jobbet en stund för att kolla läget med dem. Hur var dagen? Vad ska hända nu?
Sedan kör jag sista rycket vid datorn fram till 16:00. Därefter går jag över till hemarbetet: sätter igång en tvättmaskin, viker tvätt, plockar.
Runt 17:00 går jag ut i köket för att ställa mig vid spisen och börja med middagen. Men precis när jag tar fram kastrullerna sköljer en känsla av oro och olust över mig. Tanken gnager: Med tre olika jobblistor liggande på skrivbordet, har jag missat något livsviktigt?
Middagen får vänta. Jag tar en snabb sväng tillbaka till kontoret för att få ordning på papperskaoset.
Jag börjar stryka och flytta punkter mellan lapparna. Men plötsligt inser jag att allt bara har blivit ännu rörigare. Det är för mycket sträck och överstrykningar. Jag tar fram ett helt nytt papper och delar upp det strukturerat:
1: vad som är påbörjat, där jag ska fortsätta.
2: Vad jag ska göra när de påbörjade är klara.
Nöjd slänger jag de tre gamla lapparna i papperskorgen.
Men direkt efteråt hugger oron till igen. Tänk om jag strök något felaktigt? Jag böjer mig ner, fiskar upp de gamla lapparna ur papperskorgen och dubbelkollar alla klara uppgifter igen, punkt för punkt dubbelkollar jag på datorn att det stämmer eftersom vissa av sakerna jag gjort är lite suddiga i huvudet. Gjorde jag den eller tänkta jag bara?.
Så ja. Nu har jag koll. Men på väg tillbaka till köket känner jag hur hela kroppen väger ton. Den där lilla kontrollrundan tog det sista jag hade kvar. Jag måste mellanlanda i soffan igen innan jag ens orkar sätta på spisen.
Jag passar på att kolla upp ett recept till middagen.
Beslutströtthet och de fasta kvällsrutinerna
När middagen slutligen står klar äter vi tillsammans alla fyra. Därefter glider vi över i kvällsrutinen.
Medan den yngsta dottern lägger sig hjälps jag och min tjej åt att plocka i ordning i köket. Den äldsta dottern tar sin dusch och lägger sig för att läsa. När allt slutligen är lugnt hamnar jag och min tjej i soffan framför TV:n.
När vårt TV-program nästan är slut talar min tjej om för mig att det här blir det sista avsnittet innan vi ska lägga oss. Min hjärna låser sig helt. Jag orkar inte ta ett enda beslut till. Jag vill bara stanna kvar i nuet där det är tyst och skönt, och klarar inte av att fatta beslutet "det är faktiskt klokt att gå och lägga sig och kan fortsätta imorgon" det är enklare att bara låta programmet rulla vidare och inget mer göra.
EEfter programmet går min tjej för att duscha, och jag tar tag i kvällens sista uppgifter. Jag går ut med soppåsen. När jag kommer upp igen bäddar jag upp sängen, släcker lamporna i huset och förbereder allt för natten. Det uppstår en liten differens på några minuter – hon är inte färdig i duschen när jag är klar med mina uppgifter. Min hjärna får absolut inte starta sitt snurrande igen i den tomma tiden, så jag hittar snabbt en mikrouppgift: jag tar påsen med matrester, även om den knappt är halvfull, går ut igen och slänger den också.
När jag kommer upp har hon duschat klart. Då tar jag min dusch. Och efteråt upprepar jag min fasta, trygga rutin: kläderna inför morgondagen läggs fram på sängkanten, telefonen sätts på laddning, en sista sväng ut i köket för att se till att rätt lampa är tänd för just den stunden, på med lite läppsyl och nässpray, och sedan tillbaka. Jag sätter mig på sängkanten och kryper äntligen ner under täcket.
Den osynliga energiläckan som ingen ser
Det låter kanske som en ganska harmonisk, helt vanlig svensk familjedag? Och det är det. Men under ytan pågår en ständig, obegriplig energiläckas.
Länge trodde jag att jag bara var obetänksam, glömsk eller hade dålig karaktär. Varför var alla andra så oproblematiska med att handla, komma ihåg saker eller ta spontana beslut, när min egen hjärna kändes som en dator med hundra flikar öppna samtidigt?
Jag förstod inte varför mina minnesluckor uppstod, eller varför jag var tvungen att skapa tre listor och fiska upp lappar ur papperskorgen bara för att få tyst på oron i bröstet. Jag visste bara att om jag tappade kontrollen så kraschade allt. Mina extremt fasta rutiner – ända ner till nässprayen och lampan i köket – var det enda osynliga skyddsnät som höll mig ovanför vattenytan.
När kvällen kommer och jag äntligen ligger i sängen är jag trött på ett sätt som inte går att vila bort. Men vi klarade dagen. Alla är mätta, trygga och i säng. Och i morgon bitti står kaffekoppen där igen, redo att ge mig de där fem minuterna av tystnad innan karusellen snurrar igång på nytt.
Känner du igen dig i känslan av att hjärnan kör på högvarv utan att du förstår varför?
Det du upplever är inte ett karaktärsfel – det handlar om kognitiv belastning, intryckskänslighet och hur hjärnan sorterar och biarbetar information. Inne i vår Kunskapsbank kan du läsa mer om mekanismerna bakom den osynliga tröttheten och hur enkla, visuella verktyg kan hjälpa dig att skapa ordning i kaoset.