När hjärnan går i spinn: Om specialintressen, energinivåer och osynliga krav
Klockan har passerat ett på natten. Jag borde ha legat i sängen för flera timmar sedan. Istället sitter jag med uppspärrade ögon vid datorn, omgiven av åtta öppna flikar om mikroklimat i växthus, tre anteckningsblock och en urdrucken tekopp.
Jag känner inte hur trött jag är. Hjärnan kör på högvarv, helt uppslukad av detaljer. Det är som om resten av världen har slutat existera. I stunden är det fantastiskt – en intensiv och ren lycka i att bara få gräva ner sig helt och hållet. Men i bakhuvudet gnager en välkänd skam: Varför gör jag alltid så här? Varför kan jag inte bara stänga ner och gå och lägga mig som en vanlig vuxen?
Intressen som tar över hela världen
Länge trodde jag att alla fungerade så här när de blev intresserade av något. Men jag har börjat förstå att mitt sökande är annorlunda. När jag snöar in på ett ämne – vare sig det handlar om surdegsbakning, ergonomiska kontorsstolar eller ett specifikt historiskt skede – blir det inte bara en hobby. Det blir en besatthet.
Djupdykningen: Jag läser inte bara en översikt. Jag vill veta allt. Jag behöver förstå systemet, strukturen och varje liten minsta detalj.
Tröskeln att sluta: Att avbryta mitt i en tankekedja eller ett research-spår gör fysiskt ont. Det känns som att ryckas ur en trygg bubbla rätt ut i ett kaotiskt brus.
Tidsblindheten: Timmar försvinner på några minuter. Mat, sömn och egna behov existerar inte förrän kroppen plötsligt kraschar.
Omgivningen brukar skratta och kalla mig för en "nörd" eller "snöboll". Men för mig är det inte ett spel – det är mitt sätt att finna ro och ordning.
Den plötsliga energikraschen
Baksidan av de här intensiva stunderna är den obegripliga energinivån. Min vardag är en bergochdalbana av antingen 100 % eller 0 %. Det finns inget däremellan.
En dag kan jag vara otroligt drivande, strukturera om hela hemmet eller leverera ett enormt arbete på kort tid. Nästa dag kan en så enkel sak som att packa upp en väska eller svara på ett kort meddelande kännas som att bestiga ett berg.
Jag förstår inte varför jag blir så orimligt dränerad av saker som andra verkar göra på rutin:
Att handla i en lysrörsbelyst matbutik där musik spelas och folk rör sig oregelbundet.
Att delta i småprat på kafferasterna där oskrivna sociala regler ständigt måste tolkas.
Att planera om hela dagen för att en tid eller ett möte plötsligt flyttats.
När batteriet är helt slut går jag in i en dimma. Det är då minsta lilla intryck – som ljudet av en fläkt eller en etikett som skaver i tröjan – gör mig så irriterad att jag vill krypa ur mitt eget skinn.
Rutiner som skyddsnät mot kaoset
För att överleva den där ständiga energinivåväxlingen har jag omedvetet byggt upp ett system av fasta rutiner. Jag har alltid tänkt på mig själv som en person som "gillar ordning och reda", men sanningen är att rutinerna är mitt absolut viktigaste skyddsnät.
Jag dricker mitt kaffe ur samma kopp varje morgon. Jag kör exakt samma väg till jobbet. Om min vanliga parkeringsplats är upptagen känner jag hur en våg av stress sköljer över mig och förstör hela förmiddagen.
Mina rutiner handlar inte om att jag är tråkig eller inflexibel. De handlar om att min hjärna behöver förutsägbarhet för att slippa fatta nya beslut hela tiden. Varje nytt beslut laddar ur mitt batteri – fasta spår sparar min energi.
Ett pussel som saknar bitar
Att leva med högfungerande autism utan att veta om det är att ständigt jämföra sin insida med andras utsida.
Utåt sett fungerar jag. Jag har jobb, ansvar och klarar min vardag. Men på insidan pågår en ständig balansakt mellan hyperfokus och utmattning, mellan ett desperat behov av rutiner och en känsla av att aldrig riktigt passa in i normen för hur en vuxen "borde" vara.
Jag vet inte än varför min hjärna sorterar världen i så extrema ytterligheter, men jag börjar förstå att det inte handlar om lathet eller brist på karaktär. Det handlar om hur mitt nervsystem bearbetar livet.
Känner du igen dig i känslan av att pendla mellan hyperfokus och total dränering?
Många vuxna lever med en osynlig kognitiv belastning utan att ha fått rätt verktyg eller förståelse för sina egna behov. Inne i vår Kunskapsbank fördjupar vi oss i hur hjärnan fungerar vid NPF, intryckskänslighet och hur visuellt stöd kan ge avlastning i vardagen.