När jag för första gången skulle börja arbeta hemifrån kändes det som en dröm. Jag hade fått jobb som reporter och fotograf på en redaktion och upplägget var perfekt: jag skulle bara vara på plats på måndagar för redaktionsmöte och överlämning. Resten av tiden skulle jag sköta hemifrån. Med barn, familjeliv och alla långa resor till och från jobbet kändes flexibiliteten som en enorm vinst.

Jag hade fått höra att många har svårt att låta bli hemmasysslor när de jobbar hemma, men jag tänkte att "göra som vanligt, fast hemma". Rutinen satt: jag gick upp med barnen, åt frukost, vi gjorde oss i ordning, jag lämnade dem och åkte sedan hem för att sätta igång. Jag hade ordnat en jättefin skrivbordsplats, en bekväm stol och allt material som behövdes fanns på plats.

Tror du att det funkade? Inte alls.

Från perfekt arbetsplats till totalt kaos

Så fort jag började arbeta blev det kaos. Jag började med en sak, kom på en ny sak och började lite lätt med den också. Ett mejl trillade in, vilket gjorde att jag skrev en kom-ihåg-lapp och klistrade upp. Allting rullade på i ett rasande tempo, och efter en kort tid satt jag där i en enda stor röra av lappar, listor och papper.

Min autistiska hjärna fungerar nämligen efter principen ”syns det inte, finns det inte”. Om jag stänger ner ett dokument eller lägger undan en lista, så raderas den från mitt arbetsminne. Jag behöver breda ut mig och se mina papper för att ha kontroll. Men när ytorna svämmar över slår det över. Det visuella bruset blir för mycket, hjärnan blir överbelastad, stressen stiger och handlingsförlamningen kryper närmare.

Där och då insåg jag att jag behövde struktur. Jag började strukturera upp allt, fortsatte arbeta en stund – och ganska snart fick jag börja strukturera om igen.

Livet, missförstånden och vår nya resa

Idag är jag 48 år och situationen på mitt kontor är ganska likadan. Men idag är jag inte ensam i det här. Tillsammans med min sambo har jag startat Storie Silver (www.storiesilver.se). Vårt mål är att skapa material och verktyg som hjälper just oss med NPF, eller som av andra anledningar behöver en extra tydlig vardagsstruktur.

Det innebär också att min sambo får stå ut med en hel del här hemma. Hon har fått lära sig (och lär sig fortfarande!) hur min hjärna fungerar, och även hur det fungerar för hennes 13-åriga dotter, min bonusdotter.

Det blir en hel del missförstånd på vägen. Min sambo brukar titta in på mitt kontor, se mitt senaste "perfekta system" som har spårat ur, och fnissa lite lätt och kärleksfullt. Hon märker direkt när det har blivit som det brukar bli – att mitt strukturerande har övergått i ett nytt papperskaos. Det är en pågående, daglig kamp mellan behovet av visuell kontroll och risken för total hjärntrötthet.

Eftersom vi alla fungerar olika finns det ingen universallösning. Man måste få testa sig fram. Här är en stor verktygslåda med strategier som jag själv testar och utvärderar på mitt kontor. Plocka de russin ur kakan som passar just din hjärna!